Don Quijote

Don Quijote er historie, men vi tenkte å la siden bestå for gamle og nye lesere.

For den som vil følge oss når vi forlater New Zealand og vender nesa mot Middelhavet har vi opprettet en ny blogg. Fortsettelsen følger på www.adriatica.wordpress.com.

Så er Donkan dratt. Den nye eieren ankom Norsand Boatyard i går, og vi feiret med dem og øvrige Norsand-beboere under den ukentlige BBQ’en. I tillegg til båtkjøp feiret vi også kjøperens 71-årsdag og “starten på hans nye liv”, som han kalte det. I morges gikk båten i vannet og satte kursen mot Auckland. Eieren har planer om å soloseile nordover til Tonga og Fiji i løpet av neste sesong.

Og nå er vi nede på èn båt igjen -det føles bra. Fra nå av er det oss og Adriatica. Andre runde er i gang.

I dag är det den andra mars och därmed har vi varit här i Nya Zealand i tre månader. Tiden går så våldsamt fort. Om två månader bör vi börja segla upp mot öarna i stilla havet igen. Men fortfarande har vi kvar ganska mycket att göra på båten innan vi tycker den är redo för nya strapatser. Den 18 mars lyfter vi upp Adriatica på land för att sätta igång arbetet på allvar.

Men förutom att arbeta tänkte vi även försöka skvisa in en semester och flyga ned till södra ön för att vandra i de klassiska Nya Zeländska miljöerna. Någon som har sett Sagan Om Ringen?

Vi ännu har inte bestämt oss var vårt första stopp efter Nya Zealand ska bli. Vi planerar dock att vara med i ett rally från Darwin i Australien till Ambon i Indonesien som startar den 26:e juli. Brorsan kommer att flyga in för att vara med och skota segel. Hoppas det inte är fullbokat ännu! Vi får snart besked om det. Därmed skulle vi inte ha all världens tid till att segla omkring innan vi skall vara i Darwin. Men nog ska vi hinna besöka en eller annan fin plats innan det. Vanuatu ligger ju till exempel bra till för oss på vår väg mot Australien. Det sägs att på en del av de små öarna, som bara kan nås med egen båt, ska tiden tydligen ha stått stilla de senaste 500 åren. Det vore något att uppleva! Hur som helst är vår plan i grova drag att förflytta oss västerut. Efter Indonesien vidare till Malaysia och därefter upp till Thailand för att fira jul och nyår. Sedan har vi inte någon aning om vart vi styr båten. Det är lite för långt fram i tiden ännu.

Förra veckan hade vi besök av min kusin Sara som tillsammans med sin pojkvän Sylvain reser jorden runt, Deras vän Mathias som som också är ute och reser hade slagit följe med dem sedan några veckor tillbaka. Vi inkvarterade dem på Adriatica och hade några fina dagar tillsammans. Tyvärr var vädret inte så bra, men skoj hade vi ändå.

Motorproblemer har för tiden sinkat vår planering med 20 dagar eftersom vi skulle lyftas upp på land den 28 februari, nu ombokat till den 18 mars. För två veckor sedan rasade sjövattenpumpen fullständigt samman och vatten tog sig in i motorn där den blandade sig med oljan. Tur i oturen var att kullagren inne i pumpen, som ramlade ut när jag tog av pumpen från motorn, inte hade hoppat in i motorn. Men ingen större skada skedd, vi har inte kört motorn sedan detta skedde. Sjövattenpumpen har renoverats och är nu på plats. Jag tog även av oljekylaren som visade sig vara helt sönderkorroderad och ytterligare en orsak till att vatten blandat sig med oljan. Avgaskröken som såg fin ut från utsidan visade sig vara helt sönderrostad från insidan och i likhet med oljekylaren är ny avgaskrök beställd från Europa. Vi hoppas på att få delarna i slutet på kommande vecka. I övrigt är motorn i gott skick. Förra veckan hyrde jag en Volvomekaniker som kom ut och diagnostiserade den. Endast några små anmärkningar måste rättas upp. Så när vi lämnar Nya Zealand är motorn förhoppningsvis i ett mycket bra skick.

När det gäller motorer och mekanik så kan vi passa på att ge Drevia (Volvo Penta försäljare i Sverige) i Sverige en riktig känga. Jag ringde dit och hade några funderingar över reservdelar till vår motor. Tyvärr var det en riktig otrevlig primat jag pratade med. Vilken skit. Men jag tänkte också vara lite positiv och passa på att berömma Malte Månsson (generalagent för Perkins i Sverige). Jag har haft några funderingar angående vår Perkins under vår segling och de har alltid ställt upp och hjälpt mig över telefon. Heder!

Det var allt för nu.

Idag lördag sålde vi Don Quijote. Ny ägare är en 71 årig man från Wellington som senare i år tänkt pensionera sig och därefter segla upp till öarna i Stilla Havet. Båtförsäljningen var riktigt enkel. Efter en veckas annonsering på en Nya Zealändsk webbsida hade vi 10 intressenter. Båten sålde vi till den första spekulanten för 161.129 svenska riksdaler. Efter importavgifterna är betalda har vi kvar 147.000 sek. Fetbra!

Till våra vänner här i Nya Zealand hade vi utlovat en stor grillfest ombord på Adriatica när vi sålt båten. Men eftersom de alla har rest iväg för att utforska detta vackra land blir det förmodligen filmkväll ikväll. Vi har en stapel med filmer som vi försöker ta oss igenom. Och när det gäller film så har jag inte förändrats ett dugg sedan vi seglade från Sverige. Här i Whangarei har jag redan hunnit sova mig egenom en bioföreställning (antalet bioföreställningar som jag somat på de senaste åren är nu uppe i totalt tio stycken) och sist vi såg film i båten tog jag mig en liten vilopaus i snarkmöbeln. Men jag skall försöka hålla mig vaken ikväll. Vi har ju trots allt sålt DQ!

/Tra la la

Her følger siste del av rapporten fra mor og far Sæthers besøk i New Zealand. Et overmåte vellykket besøk -vi fikk gjort alt vi hadde planlagt, og mer til. For oss var det fint å få reise rundt og få sett litt mer av landet enn bare innsiden av kafeer og båter. I løpet av tiden som har gått etter forrige oppdatering har vi gått lange turer, shoppet og vært på stranda. Vi har feiret mor Sæther sin 29-årsdag med restaurantbesøk, hjemmelaget kake og spa (for oss damene). Og selvfølgelig dro vi på seiltur -en tredagers, opp til Tutukakakysten og ned igjen. Vår første riktige seiltur med Adriatica, om man ser bort ifra Johan og eier Lukas sin tur ned mot Whangarei fra Opua. Herlig vær, deilig vind, bading og delfinbesøk -alt som hører til. Litt action ble det også, da en varmtvannsslange sprakk (den var strengt tatt ikke laget for å tåle varmt vann i utgangspunktet, og nå var det tydeligvis nok) og vi fikk vasket dørken med atskillige liter ferskvann. Men heller ferskvann på dørken enn saltvann, sier nå vi.

Denne gangen ble det flere bilder og mindre tekst enn vanlig. Vi har jobbet på spreng etter at foreldrene dro hjem -jeg på kafeen, og Johan har sjonglert to båter. Imidlertid ser det ut til at vi snart er nede på èn båt igjen -DQ hadde ikke ligget lenge ute på salgsmarkedet her i New Zealand før telefoner og mail strømmet inn. Vi har funnet en kjøper, men ettersom handelen ikke er fullstendig avsluttet ennå venter vi med å skrive mer om den saken til alt er i boks.

Før vi drar videre i april/mai skal vi opprette en ny hjemmeside/blogg viet Adriatica og hennes mannskap -det blir nok mye det samme som denne siden, men forhåpentligvis i ny og forbedret utgave. Men med så mange baller som vi har i lufta om dagen ligger nok dette likevel et lite stykke frem i tid, og i mellomtiden vil vi fortsette å oppdatere denne siden.

Vi har i det hele tatt mye spennende i vente -best å slå i hjel ventetiden med noen bilder.

Fra vår dagstur nordover, opp til Russell (Bay of Islands).

Vi dro naturligvis på stranda, og stoppet flere ganger på vei dit for å ta bilder.

Vår første riktige tur med Adriatica.

Fra Town Basin Marina, Whangarei -basen vår. En kort jolletur fra land ut til båten.

Mammas bursdag ble feiret med middag på restaurant og tradisjonell New Zealand-kake (Pavlova) på båten.

Fra vår rusletur til Whangarei Falls, Nordøyas mest spektakulære fossefall.

Mye nytt og spennende i butikken på denne siden av verden. Butternut-squashen ble fort en favoritt.

Vi hørs!

Vår lille femdagers road trip med mor og far Sæther er vel overstått, og vi er atter tibake på Adriatica i Whangarei. Vi har hatt fint vær stort sett hele tiden, bortsett fra en kveld med en og annen regnskur, og tunge grå skyer på deler av bilferiens siste dag. Det er egentlig veldig stabilt til New Zealand å være, for her skifter været ofte og mye året om, med mulig unntak for januar og februar som regnes som de mer stabile månedene værmessig. Her i Whangarei har det likevel tydeligvis vært vått -jolla vår som lå fortøyd til brygga måtte øses både lenge og grundig før vi kunne transportere oss selv og bagasjen vår tilbake til båten.

Godt å være på tur, og godt å komme tilbake igjen -sånn er det bare. Bevæpnet med bil, kjølebag, no’ klesskift og mor og far Sæthers medbragte guidebøker fikk vi sett en liten bit av hva New Zealand har å by på. Blant annet tilbragte vi et par dager i Rotorua, en by med en hel del vulkansk aktivitet i omegn. Vi dro både til Kuirau Park og Hell’s Gate, begge kjente for sine fumaroler, hot spots og geysirer.

En kjapp sjekk på Wikipedia lærer oss at et fumarolefelt er et område med varme kilder og gassavløp der magma eller glødende vulkanske bergarter som ligger rett under overflaten avgir gasser eller møter grunnvann. Fra et grunnvannsperspektiv kan en fumarole beskrives som en varm kilde som koker vekk alt vannet før det når overflaten som damp eller kondens. For egen regning kan jeg legge til at magmaen som ligger ”rett under overflaten” i tilfellet Rotorua og omegn likevel befinner seg 2.5 kilometer under bakken, så det er ikke snakk om å svi skosålene. De hundrevis av små og store kraterne i Kuirau Park var koblet til et vannsystem slik at de ble til kokende dammer eller gjørmeboblebad, og ikke bare rykende hull. Den relative luftfuktigheten lå dermed farlig nær nivået i fuktige badstuer en vinterkveld i Tornedalen, og eimen av råtnende egg fra jordens indre var temmelig gjennomtrengende. Guidebøkene påstod hårdnakket at etter hvert skulle man bli vant til lukten, ja, endog savne den når man dro videre. Det savnet merket vi ikke mye til, men.

Vi besøkte også Rotorua Museum, opprinnelig åpnet som ”The Great Spa of the South Pacific” i 1908. Allerede seks dager etter åpningen måtte badehuset stenges midlertidig fordi det kalk- og syreholdige vannet hadde etset alle vannrør sønder og sammen på under en uke. Hele bygningen var et mareritt å vedlikeholde, fikk vi lære. Vi ble også vist en dramatisert versjon av vulkanen Taraweras utbrudd i 1886. Flott museum, men ingen höydare -det beste museumsbesøket skulle vise seg å komme senere. Men utsikten fra taket var upåklagelig. Lake Rotorua på en side, Government Gardens på en annen og tegneserieaktige vulkanfjell i horisonten!

Vi fikk i tillegg skviset inn en gondoltur opp til Mount Ngongotaha, hvor utsikten var ennå bedre og de dessuten hadde skjenkebevilling. Lunsj i det grønne ble det også!

Dagen etter rundet vi Lake Taupo, New Zealands største, før vi vendte nesa nordover igjen og gjorde en stopp ved Waitomo Caves. Området består av et 45 kilometers nettverk av kalksteingrotter og huler forbundet med Waitomo River. Her kan man blant annet dra på hulerafting eller la seg fire ned en 100 dyp sjakt. Vi bestemte oss for å ha det til gode og valgte mer familievennlige utflukter i de to hulene Aranui Cave og Glowworm Cave. Aranui-grotten består av fantastiske, underlige kalksteinsformasjoner, stalaktitter og stalagmitter og enkelte steder hele søyler i brune, rosa og hvite farger.

Glowworm Cave var enda mer fantastisk -de som har sett BBC sin naturdokumentarserie ”Planet Earth” vil kanskje huske denne. I taket på hulene lever hundretusenvis av larver tett i tett. De firer med hver sin tynne tråd som de bruker til å fiske insekter med. Insektene blir faktisk blåst inn i hulene, og der inne blir de forvirret og går etter det første og beste de ser -larvene, som lyser grønt der oppe i taket for å tiltrekke seg oppmerksomhet. Dermed går insektene rett i fiskesnøret, larvene sneller inn, innkasserer middagen og firer ut snøret igjen. Vi som var på omvisning i hulen ble tatt med på båttur like under alle larvene og trådene deres. Vi kunne ikke prate eller ta bilder, for larvene slukner om det blir for lyst eller bråkete. Så der satt vi, en båtlast med turister, i stummende mørke og fullstendig stillhet og tittet opp på alle lysene i huletaket. Det kunne minne litt om stjernehimmelen en klar natt ute på Stillehavet, selv om det var vanskelig å gi helt slipp på følelsen av at man når som helst kunne få en grønn larve midt i fjeset.

Snart hjemme igjen, men vi gjorde en stopp i Auckland for å gå på New Zealand Maritime Museum. Vi ble der i over fire timer, og jeg tror jaggu vi må dit flere ganger -for et museum! Det dekker (som navnet skulle tilsi) New Zealands maritime historie, fra polynesiere med utferdstrang til America’s Cup. Engasjerende og interessant fra ende til annen -obligatorisk om man skulle befinne seg i eller omkring Auckland!

Tilbake i Whangarei nyter vi hvert minutt av det etterlengtede foreldrebesøket og skal gå aktivt inn for å feriere mest mulig samt klemme inn noen flere sprell før fridagene er over. Det skal vel ikke bli så vanskelig. Vi hørs!

Hallojsan! DQ fortsätter att väcka uppmärksamhet. Vi har haft några svenskar, en finne en polack och en ryss som nosat på båten efter att vi la in en annons på nätet. Men ingen har kommit något längre än att bara nosa på den. Sedan senaste inlägg har jag ägnat många timmar till att göra båten snygg och ren. Det är A och O när den skall säljas.

Tack vare att den nu pensionerade tyska båtbyggaren Holger, som jag mött på Nordsand Boatyard, övertalade mig att lacka om båten har nu DQ vita fribord. Det började egentligen med att dagen efter att DQ lyfts upp på land stod jag och kliade mig på huvudet och funderade på vad jag skulle göra med friborden som bokstavligt talat såg rent förjävliga ut. Lacken var på flera ställen bortskrapad och på andra ställen höll den på att ramla av. Holger som kom farande på sin cyckel stoppade och sade ”köp en cirkelslip för 15 dollar, slipa ner friborden-tar en dag, lägg på grundfärg och måla sedan International färg. Använd en roll och en pensel. Perfekt resultat. Lätt!” Jag hade till en början liten tro på man kunde få till en bra finish med en rull och en pensel. Men tack vare att man är två som arbetar, en person rollar ut färgen och den andre drar genast ut färgen med lodrätta penseldrag så att den flyter ut, blev resultatet mycket bättre än vad vi kunnat hoppas på. Detta är enkelt men förutsätter att man använder en bra färg och en mycket bra pensel och givetvis att man målar i rätt temperatur/luftfuktighet.

Men jag hoppar tillbaka lite granna för en uppsummering.

Jag lade upp detta projekt grundligt och inledde med en liten studiecirkel, bestående av mig själv och Martin från Simmer Down. Efter en informell middag efterföljt av några öl studerades Internationals gör-det-själv-DVD som jag fick gratis från en färghandel i närheten. Vi samtalade lite grann om innehållet men valde att inte dra allt för staka paralleller till kommande målarjobb på DQ. Dock kände vi att vi var inne på rätt spår när vi senare på kvällen avslutade studiecirkeln med varsin brinnande målarglöd inombords. Vi tänkte lyckas lika bra som gubben med brillor på DVD’n gjorde med sin båt!

Tyvärr fick Martin en infektion i ena benet som gjorde att jag efter övervägande lät honom ligga hemma och vila istället för att arbeta tillsammans mig. Istället krönte jag hans medkapten på skutan, Lars, till första rollermästare. Det visasde siga vara ett bra val då Martin några dagar senare vann en runda poker på Vagabond Virgin och därefter stack till Auckland. Lars har däremot haft en sund och god inställning till arbete. Han har utfört vad jag begärt för ett mål mat om dagen.

Jag började med att slipa bort den gamla slitna lacken på fribordet med en cirkelslip och avslutade för hand med ett 40 cm långt sandpapper som jag fäst på en tunn plywoodbit för att få en jämn slipyta som följde skrovformen. Sedan målade jag ett varv med grundfärg för att få en jämn yta och för att upptäcka alla ojämnheter som jag missat. Därefter fyllde jag ut ojämnheterna, handslipade på nytt och målade ytterligare ett varv.

Efter en lätt slipning och en ny tvätt av friborden lade jag och Lars på första laget med lack. Vi använde dock allt för mycket lack och fick flera fula ränder där lacken runnit ned. Men man lär sig av sina misstag och efter att ha avslutat första varvet med lack på babordsidan kände vi oss nöjda. Styrbordsidan fick jag slipa nästan ned till grunfärgen igen får att bli kvitt alla ojämnheter där lacken runnit. Det färdiga resultatet efter att lackat tre varv på varje sida, med lätt slipning mellan vaje varv, är riktigt bra. Man kan spegla sig i skrovsidan! Egentligen drog jag mig intill det sista med att köpa vit lack. DQ vore ju åter så fin i en klar mörkblå färg. Men vit är en snäll färg och inte som en mörk och klar färg som visar och framhäver minsta lilla ojämnhet i skrovet.

Skadan i skrovet som vi fick på vägen ned från Tonga har jag plastat igen. Lika så en gammal lagning under vattenlinjen på babordsidan som jag gjorde om. Den upptäckte jag när jag skrapat bort all bottenfärg. Det hade inte kännts bra att lämna en halvdålig lagning under vattenlinjen som den var och bara måla över den. Därmed är nu DQ återigen stark!

Botten på båten har fått en fin grå primer och vattenlinjen höjde jag till förnuftig nivå för långsegling. På grund att den varit allt för låg tidigare har vi haft ständig beväxtning efter sidorna på båten. Men nu blir det mycket bättre. De cirka 300 lagerna av gammal bottenfärg skrapade jag bort och rollade därefter på primern som både tränger in och låser fast den gamla bottenfärgen (i detta fall bara små rester) och gör att en ny bottenfärg får suveränt fäste. Eftersom vi inte vet när båten blir såld är det inte någon god ide att måla med bottenfärg och sedan lämna båten på land. Med ny bottenfärg bör man få båten i vattnet ganska omgående då färgen annars kommer så att säga att dö och inte fungera något vidare i vattnet.

Motorn slipade jag ned, grundade med anti-rost primer och lackade i traditionell Perkinsfärg. Nu ser den ut som den bör göra. Ren och fin. Utöver detta har jag gett allt utvändigt trä behövlig vård och dessutom har jag gnuggat Autosol på allt rostfritt material. Jag har haft ganska hektiska dagar men hårt arbete har återigen gett resultat. Men de sista två dagarna har jag unnat mig semester. Jag var bara ut till båten en kort liten stundidag, förresten två gånger. Och fler lediga dagar är i antåg. I förrgår hyrde vi en bil för tre veckor och körde ned till Auckland där vi mötte Ingas föräldrar som flygit från Norge. Tillsammans med dem skall vi ut och utforska Nya Zealand! På återseende!

Neste innlegg skal altså etter planen bli rapport fra vår road trip over NZ i vår for anledningen innleide Nissan Cefira. Vi må si at vi gleder oss til å se mer av New Zealand enn bare innsiden av kafèer og båter!

Vi har forresten oppdatert kontaktinformasjonen under “kontakt” i menyen til høyre med NZ mobilnummer og adresse til marinaen.

Hei igjen, og godt nyttår!

Vi har blitt oppfordret mange ganger av opptil flere gavmilde venner og bekjente til å legge ut informasjon på siden for private sponsorer. På siden ”Sponsring” i menyfeltet til høyre vil man derfor fra nå av finne kontonummer og sånt noe for den som vil bidra til at vi med tid og stunder får krysset vår egen lengdegrad (022°09E, for den som lurer) i Middelhavet. Vi er glade og takknemlige for alle bidrag!

Ellers kan vi fortelle at alt er såre vel i Whangarei, og været blir bare bedre og bedre. Januar og februar er etter sigende de beste sommermånedene her, og så langt kan det se ut som om det stemmer bra. For oss var det litt merkelig å blande julen og sommeren som man gjør her, og det blir kanskje litt mye for kiwiene (newzealenderne) også -julen starter med at alle går på fest den 24. desember, og den er over tre dager senere. Deretter kan man fortsette med sommeren igjen. Nyttårsaften var vi på BBQ utenfor marinakontoret sammen med andre båtfolk, og vi kan rapportere at Town Basin i Whangarei var ikke Times Square akkurat. Etter litt generell allmenn uenighet om når klokka slo tolv (så vi fikk ønske hverandre godt nyttår med syv minutters slingringsmonn) sa det poff i to raketter langt borte, og dermed var det 2008. Men alle var glade, og maten var god.

Jeg løper føttene av meg for alle som er sultne på Mondo’s (kafêen min), selv om jeg fortsatt jobber med å forstå hva kiwier sier for noe. Johan jobber som en helt for å få DQ i fin form og klar til salg. De siste dagene har han fått malerhjelp fra Lars på Simmer Down, og den lille blå har fått seg skinnende hvitt (!) fribord. Malingsrapport kommer innen kort tid, om jeg ikke tar feil.

Cheers!

Tiden flyr på Adriatica som på de fleste andre båter, og vips! så har man ikke oppdatert hjemmesiden sin med verken tekst eller bilder på aldri så lenge. Særlig dette med bildene begynner å haste litt, synes vi. Så vi legger ut et assortert utvalg fotodokumentasjon fra den siste tiden og krysser fingra for at det ikke skal gå så lang tid mellom hver gang vi illustrerer innleggene våre fra nå av.

Adriatica ligger fortsatt godt fortøyd mellom fire påler i Town Basin Marina, en drøy 50 meters jolletur fra land. Vår gamle GO har fått fyken, og vi har tatt i bruk jollen som fulgte med Adriatica. Deilig å slippe den daglige fomlingen med pumpe og lappesaker (det ville uansett ikke vært noe alternativ -hullene fikk etter hvert større diameter enn lappene, og da er det strengt tatt ikke stort mer en kan gjøre).

Vi blir mer og mer husvarme om bord på Adriatica. Det er ikke så vanskelig å venne seg til å bo på en større båt (er nok litt verre den andre veien), og alle de talløse skuffer, luker og skap har svelget unna hele flyttelasset vårt og har god plass til mer. Utfordringen ligger mer i å huske hvor allting befinner seg når en har bruk for noe. Men det er deilig å kunne ha besøk uten at man må sitte oppå hverandre, og fint med ting som større batteribank, en ordentlig dobbeltseng, toaletter med dør (!) og gassovn. Vi har forresten ikke fått somlet oss til å ta så mange bilder av denne båten ennå, men det blir. Mer enn nok.

Don Q. står fortsatt på land på Nordsand Boatyard. Johan jobber fulltid og vel så det med å få båten i tipp topp stand for visninger og forhåpentligvis salg. Jeg jobber fem dager i uka på en kafè like ved marinaen -ikke verdens mest spennende jobb, kanskje, men ikke så verst heller.

Jula kom ganske fort på oss i år og vi fikk vel egentlig aldri tid til å forberede noe som helst bortsett fra å henge opp adventskalenderen (men da var vi godt over halveis i desember). Jeg jobbet julaften, og planen var egentlig at vi skulle ta oss til Auckland utpå kvelden en gang og besøke våre venner på Bahati, som ligger i Bayswater Marina. Imidlertid ble vi tilbudt skyss med den pensjonerte politibåten Doyle som skulle leveres i Auckland av mannen på marinakontoret, og han skulle dra tidlig første juledag. Vi slo til og var så heldige at vi havnet på den norske båten Vagabond Virgin her i Whangarei, og bedre julaften i utlendighet har vel noen neppe hatt… vi var åtte personer til sammen, i tillegg til eier og kaptein Sverre Erik var Finn og Tove fra Xanadu, bøllefrøene fra Simmer Down, Eivind på Empire og vi. Her hadde man satt himmel og jord i bevegelse (inkludert opplæring av slakter!) for å få snekret sammen norsk jul med riskrem, akevitt og pinnekjøtt. Og jaggu kom ikke nissen forbi også -stor jubel, selv om vi alle syntes litt synd på Eivind som gikk glipp av nissevisitten ettersom han var en snartur innom sin egen båt for å ta en telefon på det tidspunktet.

Neste morgen suste vi vannveien til Auckland. Fort gikk det, selv om terrenget på sjøen den dagen var en smule ulendt -Doyle hoppet og smalt inn i bølgene i 20-25 knops fart, og jeg måtte oppgi min hemmelige plan om å ta igjen litt tapt søvn underveis. Men gøy var det.

Vel framme i Auckland havnet vi midt oppi vår andre julefeiring på to dager. Våre amerikanske venner holdt alle sine juletradisjoner i hevd, og Bahati blir nok litt liten når den skal romme seks amerikanere, alle deres presanger og julestrømper pluss oss og vår lille gavesekk.

Dagen etter ruslet vi rundt i Auckland sammen med Catherine som seiler med sine foreldre på Nordic. Senere på dagen mistet vi elegant bussen hjem til Whangarei, og ettersom jeg skulle jobbe neste dag hadde vi ikke noe annet valg enn å ta tommelen fatt. Eller skiltet, laget av vår profesjonelle skiltmaker Josh på Bahati. Rettskrivingen ble det riktignok så som så med, men det tok ikke lang tid før vi ble plukket opp -og noen timer senere var vi vel hjemme igjen.

Så nå er vi tilbake og jobber for fullt. Johan kommer sjelden hjem fra båtverftet før dagslyset forsvinner, mens jeg pleier å labbe hjem fra Mondo’s rundt halv fem. Ettermiddagene er fine å bruke til skriving og forefallende husmorarbeid på båten, men det blir fort nabokaffe med Martin og Lars også. Vi har ingen spesifikke planer for nyttårsaften ennå, men vi er ikke helt fremmed for en tur på stranda på formiddagen. Været har vært utrolig bra i det siste, selv om det blir kaldt i samme seund som sola går ned (i hvert fall for den som har tilbragt siste halvår i tropene).

Godt nyttår, godtfolk!

Hørs.

Vi har seglat ungefär så långt som vi från början hade tänkt oss med Don Quijote. Egentligen skulle vi ju till Australien. Men eftersom alla av våra seglarvänner vi fått skulle till Nya Zealand så hängde vi med dit.Så nu är vi här på andra sidan jordklotet och Don Quijote står på land.

Här om dagen gick jag förmodligen den sista sträckningen med vår båt. Två sjömil medströms på en liten kanal från Town Basin Marina, Whangarei, till Nordsand Boatyard. Jag hade med mig de två norska gutarna från Simmer Down som hjälpte mig med förtöjningslinor och sedan att få träklossar på rätt plats mellan friborden öch vaggan när vi skulle upp från vattnet. Allt gick som smort. Gubbarna på varvet lyfte oss proffesionellt medan vi stod kvar uppe på däck.

Vi kommer dock fortsätta vår seglats runt den blå planetet och styr troligtvis åter mot varmare vatten i aprill. Våra goda vänner Lukas och Nathalie som vi lärde känna i Panama flög idag hem till Österrike för att föda och uppfostra ett barn. Men de lämnade kvar sin Aphrodite 42, Adriatica, till oss. Den båten har vi kommit övverense om att segla till Medelhavet, till att börja med. Så nu har vi en stor lyxig båt för oss själva.

Den överensekomelse vi har med Lucas är minst sagt fördelaktig. Bland annat kan vi vara ute och segla med Adriatica så länge vi vill. Men han vill helst att vi är i Medelhavet inom tre år. Vi planerar dock att vara där om cirka ett och ett halvt år. Det bästa av allt för vår del är trots allt att detta kommer inte kosta oss mer än den den mat vi måste köpa. Lukas kommer utöver det stå för precis alla utgifter vi kommer att ha till dess att vi kommer fram till Medelhavet med båten. Vi har verkligen fått till en bra deal.

Till slut kan jag komma med ett julklappstips. Vill du ge din nära och kära något som han/hon skulle uppskatta så har vi fortfrande en L28 till salu. Bli inte skrämda av det vi skrev om allt som gick sönder på båten under överfarten Tonga - New Zeeland. Allt är fixat och vi skall snart lägga på ny färg. Bara att ringa 0064 210 267 47 87 eller maila till johan.salmgren@gmail.com.

/El Capitano